En kväll, för något år sedan, när Krydolf var över så satt han och skroderade över hur väl han kände än den ena, en den andra kändisen. Detta kom sej av att han då var limosinchaufför och därför ofta körde prominenta figurer mellan t ex Arlanda och något hotell.
Han berättade t ex om när han skulle köra den förra påven när han kom hit på besök 1989, så när de kommit en bit, hördes ett knackande på glasrutan mellan chauffören och passageren. Han vevade genast ner och på knagglig engelska sa påven att han aldrig hade kört sån här bil, så han skulle så gärna vilja prova.
De bytte plats, och bilen for i väg med en väldans hastighet. Så fort gick det att de blev stoppade av polisen. När polisen fick se vem som körde, så bleknade han och ursäktade sej för att kommunicera med befälet. Krydolf gläntade lite på rutan och hörde samtalet:
- Chefen, jag vet vi skall inte ta någon hänsyn till vem som begår trafikbrott, men detta är någon väldigt speciell som jag har stoppat!- Speciell? Vadå, är det landshövdingen?
- Nej, det är en mer betydelsefull person än så!- Jasså, är det en minister då?
- Näe, han är viktigare än så?- Inte kan det vara statsministern väl?
- Nej, jag vet inte - men jag tror det är Gud!- Gud?! Vad menar du, karl? Hur skulle det kunna vara Gud?
- Jo, det är så att han har påven som chaufför!
Något år senare så åkte Krydolf med en annan polare ner till Rom, och under hela resan så skröt han som vanligt om sina kontakter. Polaren, låt oss kalla honom Rutger, tröttnade så smått och sa att nu fick han banne mej bevisa något av sitt skryt.
Så de knallade bort till Vatikanpalatset och efter en stunds snackande så släpptes Krydolf in. Rutger gick ner och blandade sej med turisterna som väntade på att påven skulle komma ut och vinka.
Krydolf bemöttes ju med varma hälsningar av påven, som inte hade glömt hur kul det var att köra limosin, så han bjöds med ut för vinkandet. När de så stod där och vevade åt folket, så fick Krydolf syn på Rutger som stod där blek och tagen.
Plötsligt så såg han hur Rutger bara sjönk ihop, och han rusade ner för alla trapporna och bort till sin vän. Denne hade fått lite hjälp och låg med en handduk under huvudet och flämtade. Krydolf frågade förstås vad som hade hänt, och fick svaret:
- Ja, det var illa nog att du kom ut tillsammans med påven på balkongen, men det blev för mycket för mej när en japan kom fram till mej och frågade: Vem är det som står där uppe bredvid Krydolf?
Jag vet inte om jag tror på det här, men så berättade i alla fall Krydolf det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar