I dag var Krydolf riktigt ilsk när han kom och hälsade på. Han svarade knappt på tilltal när han trängde sig in i lägenheten och sjönk ner på soffan.
- Vad är det? undrade jag givetvis, och fick en blick som kunde fått mjölk att surna. Jag visste vad han behövde, så jag ställde fram whiskeyflaskan och två glas.
Efter att ha svept ett väl rågat glas, så började han tina upp och berättade vad han varit med om under dagen.
- Jo, sa han, du minns kanske att jag gick med i en förening härom året?
- Menar du den där snickeri grejen? undrade jag. Men det tyckte du ju var skoj?
- Visst, det var kul, grymtade han fram, men nu vetefan ...
Jag hällde upp en whiskey till åt honom och bad honom lätta sitt hjärta.
Tydligen hade de gjort upp det så att de gjorde lite olika saker, en del gjorde stolar, andra bord, några gjorde hyllor och några gjorde hatthängare osv. Och tanken var att de skulle sälja sina grejer på auktion och sen dela på pengarna eller kanske resa nånstans för dem.
Men, nu hade några yngre förmågor kommit in i föreningen, och de var så förbannat osjälvständiga och tordes knappt göra något utan att hålla konferens om det först. Krydolf hade tigit och fortsatt med sitt, eftersom han visste i alla fall hur han skulle göra.
Droppen blev det dock idag, då de hade samlat till möte och trumfat igenom att från och med nu så skulle de arbeta i grupp med varje sak. Innan varje hyveldrag gjordes, eller en spik skulle slås i, ja då så skulle det diskuteras och debatteras och alla skulle få säga sitt.
När Krydolf menade att han nog helst gjorde sin stol utan att andra la sig i, så blev det ett jäkla kacklande på skocken. Han blev kallad för larvig, och han beskylldes för att vilja pinka in något revir.
- Revir?! utbrast Krydolf, men för h-v-ts gubbar - det kommer ju att ta femton gånger mer tid att framställa våra möbler än innan.
Ja det fick inte hjälpas, tyckte snorungarna, huvudsaken var ju att alla möbler blev likadana.
Så under hela dagen hade de lyckats spika i en spik.
Krydolf hade allvarliga planer på att ge upp hela skiten, och jag kunde nog inte klandra honom.
- Men, hur tusan hade de blivit så här? undrade jag. Hur skall de klara sig genom livet? De måste ju ha drivit med dej?
- Tja, sa Krydolf, de har ju blivit så uppfostrade, från dagis och uppåt. Allt skall vara jämlikt och ingen får förhäva sej. Och att tänka lite större tankar än det som precis var framför näsan på dem, verkade de ha svårt för. Egentligen kan man inte klandra dem, de vet ju inget annat.
Och det kanske han har rätt i.
